Fem sätt att skriva en roman

En gång, för länge sedan känns det som, googlade jag ”så skriver man en roman”. Och så googlade jag ”hur lång är en roman”, bara för att få ett grepp om det jag inte kunde om hantverket – för texten hade jag koll på. Det finns många tips där ute. Många. På tok för många. Och det här är en personlig betraktelse snarare än renodlade tips, men det var i alla fall så här jag tänkte. 

Mata på mot slutet

Johanna Lindbäck skrev sin lista ”Lyckas skriva en roman i 5 enkla steg” för ett antal år sedan. Fem år sedan, för att vara exakt, faktiskt. Och den listan har jag plockat upp många gånger, kanske inte för de handfasta tipsen, utan för en enda formulering som har upprepats som ett mantra i mitt huvud under de 1,5 åren jag har skrivit mitt första manus och stundtals kände mig överväldigad av övermäktigheten i den –  ”Jag är ju en sådan som skriver så kort” – nämligen detta: Kapitel för kapitel matar på mot slutet. Jag är inte en sådan som skriver en snutt här och en snutt där. Tjugo minuter om dagen, eller kanske en sida, på kvällen istället för att se på TV. Nej, faktum är att jag valde att gå ner i arbetstid för att kunna skriva oavbrutet en dag i veckan, och faktum är att jag har tagit långledigt för att skriva lika oavbrutet. Och, i bakgrunden, den där skivan som spelar om och om igen: kapitel för kapitel matar på mot slutet. Jag hade förvisso ett slut, det var det första jag hade till och med. Men bilden av att varje litet stycke bygger på, varje sida, varje kapitel matar på, var trösterik. Mata på mot slutet, bara.

Ha en målbild. Ha det bara!

Första gången jag läste Elisabeth Rynells essäsamling Skrivandets sinne förälskade jag mig i en passage där Rynell, efter att ha färdigställt sin roman Till Mervas, gick och knackade på hos Sara Lidman. ”Och hon såg det på mig på en gång”, skriver Rynell, och vidarebefordrar vad Sara Lidman sade till henne: ”Du är igenom! Ja, du är igenom, jag ser det, jag ser det på dig du fullkomligt saliga alltigenom bedårande arma lyckliga människa: du är igenom!”

Det är kanske en märklig målbild, det. Att föreställa sig en Sara som möter en i dörröppningen och säger: ”Du är igenom.” Och ändå var det precis vad jag gjorde, från början till slut, och när den sista punkten sattes började jag gråta och skratta på en och samma gång, salighet och sorg och förundran, och jag vet att om Sara hade mött mig där i dörröppningen är det precis vad hon skulle ha sagt. Du är igenom.

Skit i skrivångesten. Gör det bara!

Den där skrivångesten är berömd. Och både Elisabeth Rynell och Bodil Malmsten skriver om det i sina böcker om skrivande. Rynell kallar det skuggan, en ständig följeslagare, och Malmsten berättar om sina helvesperioder när hennes överjag tar över. Jag tror att det är oundvikligt – att skriva är att reflektera, och om man inte reflekterar över det man har skrivit är någonting  fel. Men jag tror att man kan välja att inte lyssna på en inre röst som säger att det man gör är skit och värdelöst och inte värt någonting. Kanske är det mina år som professionell skribent som gör det, ibland måste man bara producera trots att man inte känner sig särskilt nöjd med resultatet. Jag skriver vidare, för vad ska man göra egentligen? Slänga allt? Dra filen till papperskorgen? Elisabeth, min lärare i skapande svenska vid Umeå Universitet, sade en gång: ”Respektera det du har skrivit, för du har skrivit det av en anledning”. Jag försöker att hålla det i minnet. Att ha skapat någonting är värdefullt. Därmed inte sagt att det är fullkomligt – men i ärlighetens namn är det inte nödvändigtvis det jag är mest missnöjd med som jag har behövt redigera.

Håll dig ansvarig för det du gör

När man håller på med bodybuilding – som jag har gjort – får man lära sig att accountability är någonting bra. Det översätts i det närmaste till att hålla sig ansvarig, men jag tycker att det passar bra att beskriva det som att ta det man gör på allvar – och att stå för det. Inom bodybuilding kan accountability, kort sagt, handla om sätt att nå sina mål. Det kan handla om att meddela omvärlden om sina mål. Det kan handla om att mäta sina insatser och framsteg och att utvärdera insatserna för att se om de tar en närmare eller längre bort från målet. Själv har jag rapporterat mina framsteg på Facebook. Var det läskigt? Jo, men det varit en påminnelse, för folk har frågat hur det går. Och dessutom är det vansinnigt roligt att se, i efterhand, hur textmängden har utvecklats och var jag har befunnit mig i skrivprocessen.

Inse att tänktid också är skrivande

Ivar Lo Johansson skriver i sin bok Att skriva en roman om författarens mödosamma arbete. Han jämför författaren med en arbetare – kanske inte helt oväntat, med tanke på vad han skrev för romaner – och romanskrivande som hårt arbete. Men skrivande kan handla lika mycket om tänkande. Jag gör så. Jag skriver minst lika mycket bakom ratten på bilen och när jag gymmar. Jag löser problem, lever ihop med mina romanpersoner och lär känna dem, jag klurar på formuleringar. Och när jag har gjort det tillräckligt mycket kan det gå undan när jag väl sätter mig igen. Jo: tänktid kan också vara skrivande.