Debutantporträtt

av | jan 11, 2020

Jag är inte ens sju år och skriver små berättelser med kraftiga bokstäver i grön och orange vaxkrita på randigt papper. Jag har inget begrepp om vad interpunktion innebär utan trillar dit små prickar mellan orden, som mellanrum. Meningarna avslutas med stop. Det är ju så de gör i telegrammen på tv, och som bilen, vid stoppskyltarna när vi ska köra ut på efyran.

Jag är tolv år och skriver ett brev till mig själv att öppna när jag är 26. Hur många böcker har du gett ut nu, plitar jag ner i spretig skrivstil på ett brevpapper med hästar på. Självförtroendet är oändligt, på skrivbordet står en blågrön FACIT-skrivmaskin som jag har fått i födelsedagspresent av pappa. Ungdomsböcker, minst två stycken, hoppas jag, fortsätter jag.

Jag är tjugosex och min nyblivna svärmor läser högt ur mitt brev till mig själv på bröllopsfesten. Hon tycker att det är gulligt och våra gäster skrattar gott åt den naiva flickan med storslagna drömmar. Någon bok har det ännu inte blivit och min inre tolvåring sitter och gråter i ett hörn, förödmjukad och besviken.

Jag är tjugonio år, nyskild och alltigenom misslyckad. Jag tänker att allt är försent. Jag har tappat bort mina berättelser, och viljan att berätta dem.

Det var inte i avsaknad av pengar och ett eget rum som berättelserna slank undan och lät sig tappas bort. Med åren har jag förstått att det fattades en trygghet att låta den inre världen komma fram i den yttre. Jag hittade slutligen en trygg plats i det innersta av Västerbotten, mot Norge till, långt ifrån stoppskyltarna vid efyran men med egen utfart till efyrtiofemman.

Den officiella statistiken säger att vi är noll innevånare per kvadratkilometer, som ett slag i ansiktet när jag ser ut på barnens knubbenta spring mot älven. Vi är förvisso inte fler än ett tiotal personer i byn, varav fyra i min familj, men vi är långt många fler än noll.

Det är på många sätt en motsägelsefull plats. Glesheten går förvisso inte att komma ifrån. Den märks i höladorna som knäar på igenvuxna myrslåttermarker och i gatlysena som böjer ner sina slocknade ansikten mot grusvägar som inte har körts på sedan sist väghyveln drog förbi. Men å andra sidan: närheten vi har till varandra. Omöjligheten i att inte bli sedd,kanske till och med pratad om. Här finns närvaro och avstånd i lika delar.

Här finns också en värdighet, en slags rakryggad mänsklighet, som jag inte har upplevt någon annanstans. Att vi är du och jag, inte mer än så, och inget annat spelar någon roll.

Och här finns tystnaden. Sådan som gör att man kan lyssna på sig själv, och på världen, och låta det inre komma fram i det yttre.

Ibland gör det ont i mig att det bara är det glesa som syns, inte de fantastiska människorna som bor här. Jag ville ge dem en egen plats, ett särskilt utrymme, för att de så generöst delat med sig av sitt till mig. Det blev min debutroman ”Bakvatten”.

Jag är 42 år. Mamma, kommunikatör, politiker, Sorselebo. Författare. Jag har hittat tillbaka till mina berättelser, och viljan att berätta dem.

0 kommentarer

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Om mig

Maria Gerd Broberg. 42.
Skrivande person och kulturjournalist, jobbar som kommunikatör. Politiker, mamma och glesbygdsbo. Jag romandebuterar våren 2020.

Följ mig

Senaste inlägg

Kategorier

Taggmoln